Erik Franzén på Svensk Golf har skrivit en läsvärd artikel om Ullna & Jack Nicklaus.
Jack Nicklaus – mästarens signum
Jack Nicklaus väl ingångna vandrings kängor är fläckade av lera under lagret av damm som fastnat på dem. Partiklarna under sulorna härstammar troligen från fler länder än stämplarna som ryms i den genomsnittlige tourspelarens pass.
Men 72-åringen som slår sig ned vid ett av borden inne i Ullnas klubbhus är långt ifrån genomsnittlig. Åtminstone om man ser till det som han har åstadkommit inom golfens värld. Nicklaus 18 majortitlar har sedan länge satt ribban för dem som vill ta över den professionella golfens mest prestigefyllda ledartröja.
Fast detta ska vi inte prata om under den närmaste halvtimmen. Utan snarare om hur Jack Nicklaus varit med och slutit en cirkel inom golfbanearkitekturens domäner.
– Att designa banor är en suverän bonus som innebär att jag kan vara involverad i golf utan att spela. Men under tävlingskarriären var det en viktig sidosyssla som gav mig möjlighet att koppla bort ronderna från hjärnan och ställa undan klubborna, konstaterar han.
URSPRUNGLIGEN SKAPADES MÅNGA av de mest klassiska golfbanorna av spelare som kämpade om de främsta platserna i de största mästerskapen. Old Tom Morris, James Braid och Walter Travis är bara ett axplock av namn som kan sorteras in i denna kategori.
Men pendeln började sakta svänga åt andra hållet under 1900-talets första hälft. Engelsmannen Alister MacKenzie producerade arkitektonisk magi på ikoniska alster som Cypress Point och Augusta National. Själv var han främst en glad sällskapsgolfare från Leeds som aldrig var i närheten av att lukta på spel i The Open Championship. Möjligheterna att bygga en renodlad yrkeskarriär på att rita golfbanor förändrades dock för alltid under efterkrigsåren med Robert Trent Jones bredare genombrott.
Samtidigt började också golfens största stjärnor få en ökad publik profil när namn som Gary Player och Arnold Palmer tog klivet in i vardagsrummen i takt med televisionens utbredning. Sedan dess har banor som designats av framgångsrika spelare blivit ett starkt fenomen i sig.
Idag är så kallade spelararkitekter och signaturbanor både ett etablerat och brett begrepp. Där hittar vi spelare som lämnar designarbetet till sin stab och flyger in för att klippa ett band vid invigningen, men också de som drar på sig gummistövlarna för att klafsa runt i leran och handgripligen pressar fram hålen ur marken.
Jack Nicklaus utmärker sig obevekligen som den mest kommersiellt framgångsrike i skaran. Portfolion innehåller idag över 350 spelklara golfbanor som spritts ut över 34 länder, samtidigt som arvodet för en bana i snitt uppges ligga på runt en miljon dollar.
För honom började resan inom golfbanearkitekturens djupa område i mitten av 1960-talet när Pete Dye, som Nicklaus spelat amatörgolf med, frågade om han ville följa med och titta på några hål som Dye byggt på The Golf Club i Ohio.
– Jag var tveksam och undrade vad jag kunde bidra med. Men Pete hävdade att jag visste mer om bandesign än vad jag själv trodde. Väl på plats tyckte jag att några detaljer på hålen var mindre bra, vilket jag sa till Pete. Han undrade hur jag skulle vilja ändra på dem. Så jag fixade ihop ett förslag på några saker, som han sedan genomförde.
DEN INITIALA LÄROPROCESSEN tog fart när Dye och Nicklaus fördjupade samarbetet och tillsammans designade Harbour Town Golf Links i South Carolina. Efter en handfull banor av firma Dye och Nicklaus slog han därefter ihop påsarna med brittiske arkitekten Desmond Muirhead. Ett av deras gemensamma projekt blev Muirfield Village i Ohio, som öppnades för spel under 1974. Strax efter detta var Nicklaus redo för nästa steg – att starta en designfirma i helt egen regi.
– Till slut ville Desmond ha in för många av sina egna idéer i mina banor. Då beslöt jag mig för att ta steget och göra det själv. Jag kände att jag hade tillräckligt med tid och fick Jay Morrish, som hade arbetat med Desmond Muirhead, att börja jobba med mig.
Vilka var de viktigaste lärdomarna du tog med dig från Pete Dye och Desmond Muirhead?
– Av Pete Dye lärde jag mig främst att golf är ett trevligare spel om det spelas nedför. Så tittar man närmare på hur jag lägger ut mina banor spelas många hål nedför. Ofta genom att man går till en högre punkt för utslaget efter föregående green. När jag arbetade med Desmond lärde jag mig hur man väver in marken utanför själva hålen, för exempelvis hus och fastighetsprojekt.
NICKLAUS FÖRSTA DESIGN på egna ben var Glen Abbey GC i Ontario, Kanada. Han hittade snabbt sin egen röst i designprocessen där en viss tonvikt på små och vinklade greenytor kunde skönjas. Likt många andra golfare av riktigt vass kaliber som ritat banor var inte heller Nicklaus immun mot att låta det egna spelet undermedvetet prägla hålens utformning. Något som främst speglades i upprepade spellinjer som löpte från vänster till höger, i harmoni med Nicklaus patenterade fade.
– I början kunde man säga att det syntes att jag varit där eftersom allting på banan rörde sig från vänster till höger. Men jag är inte dum. När man hör detta några gånger och börjar tänka på det inser man att de andra troligen har rätt. Så jag började väldigt medvetet försöka göra en jämn fördelning kring vilken skruv som skulle krävas på hålen, om marken tillät det i alla fall.
Få var bättre än Nicklaus på att bryta ned en banas taktiska beståndsdelar i syfte att forma en precis spelplan. Som under 1966 års The Open Championship på Muirfield där han tålmodigt nötte ned det övriga fältet med orubbliga järnettor från tee. Men att spela golf på den absolut högsta världsnivån medför också vissa negativa nackdelar i rollen som bandesigner.
Jack erkänner villigt att han länge saknade en bredare förståelse för hur alla typer av spelare skulle kunna ta till sig hans banor.
– Min design utgick ofta ifrån hålets backtee och sedan framåt. Detta fungerade under en ganska lång tid, men inte idag. Så långt som golfbollen flyger i dagsläget måste jag skapa en bra strategi från vanlig klubbtee med värden som därefter kan överföras till den bakersta teen. Och man kan inte heller säga mot den statistik som anger att 98,2 procent av alla ronder spelas längre fram än från backtee.
ARBETSFLÖDET HOS Nicklaus Design bygger oftast på att någon av bolagets senior designers, som i Ullnas fall Dirk Bouts, är förste man på plats och utarbetar en möjlig sträckning på marken. Nicklaus anländer ofta strax efter för att sätta hålens definitiva placering.
– Dirk eller någon annan får gå ut och lära sig marken. De sätter sedan ut pinnar för var banan kan gå. På de 380 golfbanor vi har gjort har jag sedan låtit bli att flytta pinnarna på en av dem. Det var på Harbour Shore, som låg på gammal förgiftad fabriksmark där det inte gick att göra något. Därför fick Chris förslag vara ifred. Men de strategiska lösningarna var mina.
När hålen sedan börjat byggas anländer ofta Nicklaus för en eller flera besiktningar av banan. Under dessa inspektionsronder fattas de avgörande besluten kring hålens faktiska utformning. Besöket på Ullna hösten 2011 resulterade exempelvis i att Nicklaus ritade om sjätte greenen på stående fot.
ATT TA SIG AN ETT RENOVERINGSARBETE där en annan arkitekt stått för den ursprungliga banan kräver dock i vissa fall ett mått av återhållsamhet. Ullna, som invigdes 1981, kommer framöver att marknadsföras under Nicklaus Designs fana men för Jack handlar det också om att inte sudda ut de övergripande avtryck som vännen Sven Tumba lämnat längs de 18 hålen.
– Det här är Sven Tumbas bana. Och vi har försökt göra det som vi tror att Sven skulle gilla. Jag ville därför inte ändra banan för mycket. Vi förstärkte det som vi tyckte borde förstärkas i den tidigare designen samtidigt som vi moderniserade vissa delar som behövde moderniseras. Men vi försökte framförallt behålla känslan och karaktären som fanns tidigare.
Den slutliga besiktningsrundan på samtliga av Ullnas 18 hål avverkades tidigare under denna sensommarsöndag. Inte alltför många timmar återstår innan piloten i Nicklaus privatplan granskar ännu en utskriven rutt. Nästa destination är Ryssland. Nicklaus ögon lyser upp när han berättar om morgondagen, som egentligen inte skiljer sig markant från de tidiga åren med Pete Dye på Harbor Town.
– Jag och Dirk ska ut och titta på ett nytt stycke mark. Vi har oerhört kul när vi gör detta tillsammans och försöker hitta själva banan där. För så länge som jag håller på med det här hoppas jag kunna fortsätta att lära mig mer och mer om att rita banor.
FOTO JACK NICKLAUS: Jacob Sjöman. Jack Nicklaus på Ullna GC i juli förra året. Hans tredje besök på banan.
eric.franzen@golf.sePublicerad: 2013-05-29